”Jag ska bara fixa en grej i köket” av Moa Herngren

Moa Herngren skriver enkelt och rakt på sak om Ingrids eskalerande drickande i Jag ska bara fixa en grej i köket. Hon har precis avancerat till förskolechef på det dagis där hon tidigare var förskolelärare, är ensamstående mamma till sjuåriga Juni. Och försöker dämpa det inre tomrummet och lägga bomull kring sina själsliga sår med vin. Varje kväll. Flera glas.

Det enkla och rättframma i Herngrens sätt att skriva är drabbande i den här boken.  Klart och tydligt blir det hur boten mot all själslig smärta är alkohol. Smärta som orsakas av icke-bearbetade uppbrott, över mobbing på jobbet, över…ja, you name it.

Klart och tydligt blir oxå självförnekelsen inför det myckna drickandet. Ångesten över alkoholkonsumtionen. Som måste dövas. Ångesten över de alkoholrelaterade misslyckanden. Som måste dövas. Med mera alkohol. Som ett sluttande plan ner mot katastrofen.

Och Juni. Sjuåriga Juni. Som vi mest får se genom mamma Ingrids ögon och därför inte lär känna på riktigt riktigt förrän vi får höra hennes egna tankar.

Och så mamma Astrid. Som oxå hon dricker. Där hela familjen sopar under mattan och säger att det vore väl konstigt om inte en sjuttioåring borde få ta sig ett glas vin emellanåt. Där Ingrid faktiskt reagerar, men inte får gehör.

Jag vill läsa mer av Herngren. Hon har ett klarsynt sätt att illustrera känslor och händelseförlopp som får mig att tänka på Louise Boije af Gennäs när hon var som bäst. Kanske blir det Jag skulle aldrig ljuga för dig, härnäst.

Längre än jag sprungit i hela mitt liv!

Längre än jag har sprungit i hela mitt liv sprang jag i måndags! 5,46 km!!

I ett tempo jag inte trodde att jag kunde springa (tack, RunKeeper) och med bara ett par gångpauser. Vår Ruset, here I come 🙂

Det var första passet med föreningen som anordnar loppet i min stad. Ett tiotal tjejer/damer/tanter/kvinnor hade samlats och ett gäng ledare. Vi delades in i grupper utifrån tempo och sprang alla samma slinga. Jag var klart långsammast, men ledaren för min grupp gick när jag gick och sprang i mitt tempo. Utan pekpinnar, utan bara för att göra mig sällskap. Ca 40 minuter senare var vi tillbaka.

Jag hade sedan tidigare en misstanke om att jag inte är en social löpare och så var det ju. All energi gick åt till själva springandet, så jag pratade inte så mycket. Men det var kul att springa i grupp för att man får nån som pushar upp tempot en smula. Redan nu känns det okul att jag inte kan vara med på måndag igen pga Stockholmsresa.

Fortsatt pepp på att springa, I tell you 🙂

Igång

Skor är inköpta och det andra löppasset är sprunget. Jag hittade ett träningprogram (”from couch to 5k”) som jag tänkte följa. Jag la upp intervaller i RunKeeper efter hur jag mindes att programmet sa och körde. Så SKÖNT! Solen sken, det var lagom varmt och lagom jobbigt.

När jag kom hem visade det sig att jag hade kört dubbelt så långa intervaller mot vad programmet rekommenderade från vecka 1, så jag kommer helt klart att kunna springa 5k innan VårRuset 🙂

Förutsättning1: växla mellan gå och jogga. Att använda RunKeeper till det visade sig vara utmärkt, då min prestationsprinsessehjärna inte får tillfälle att ens yppa sig, då det förutbestämda programmet icket låter sig ifrågasättas. Prestationsprinsessan tyckte tvärtom det var rätt skönt att bara behöva göra och inte tänka.

Förutsättning2: Det ska vara roligt. Check 🙂

Förutsättning3: Jag ska längta ut (=jag ska inte ha tagit ut mig fullständigt efter passet och komma hem helt slut). Check än så länge. Efter två pass har det varit så att den dagen jag inte har varit ute, så har jag tänkt på att få komma ut, planerat hur nästa steg i intervalltrappan ska se ut.

Det finns en i princip helt plan vägsträcka som lämpligt nog börjar i princip utanför huset som jag springer längs. När elljusspår har torkat fram, så är de ett alternativ.

Peppen på det här, kort sagt!